Värvad – av den som petade honom som spelare

Han var bara 18 år när Ulf Taavola klargjorde att han inte hade någon framtid som hockeyspelare.
Mikael Lundström tog sig till SHL ändå – tack vare tränaren som petade honom.
Det var han som ringde när Skellefteå AIK behövde en ny materialförvaltare.
– Räcker man inte till som spelare finns det andra vägar för den som vill hålla kontakten med sporten, konstaterar 45-åringen.

SKELLEFTEÅ KRAFT ARENA. Det är den 8 april 2004 och en hel bygd är inställd på fest. Skellefteå AIK har inte spelat i elitserien sedan säsongen 1989-1990, men nästa vinter ska det vara dags igen.
Två omgångar återstår av kvalserien och laget behöver bara en ynka poäng för att säkra avancemanget.

Den ska tas den här skärtorsdagskvällen, mot ett avsågat Hammarby som bara har äran och Leif Boorks humörsvängningar att spela för.
5 200 förväntansfulla åskådare söker sig till isstadion, men efter tre spelade perioder finns inget att fira.

Spelarna är tagna av stundens allvar, uppträder handlingsförlamat, ger bort puckar, initiativ och en dröm lika stor som 0910-området.
Hammarby leder plötsligt med 3–0 och spelar i numerärt underläge när Daniel Holmström och Andreas Paulsson trycker in de två första puckarna bakom den kanadensiske målvakten Sean Gauthier.

När spelarna i Skellefteå väl vaknar är det för sent. I två perioder är det råttans lek med katten. Matchen slutar 2–3 och det som bubblar inombords hos supportrarna är inte längre förhoppningar utan frustration.

– Tankar expanderar i huvudet. Vi ville alldeles för mycket, spelade en och en i stället för som ett kollektiv, säger Skellefteås tränare Ulf Taavola.

Två dagar senare åker han och spelarna till Leksand för att ännu en gång snubbla på tröskeln till hockeyns finrum.

Skellefteå AIK slutar på tredje plats i kvalserien, bakom Malmö och Mora, och det där strecket som skiljer elitserielagen från resten har aldrig varit tunnare.

Mikael Lundström var på plats i det som i dag heter Skellefteå Kraft Arena den där mardrömslika torsdagen för tolv år sedan, och han är här den här dagen också.

Han var materialförvaltare i Hammarby då, och visste inte om han skulle skratta eller gråta.

– Jag minns att vi kom hit från Malmö och på eftermiddagen gjorde jag klart med Skellefteå. Jag hade kallt räknat med att få jobba i elitserien, men det blev allsvenskan i två år till, säger han.

Minnesbilderna poppar upp när han tänker tillbaka på matchen.

– Det var en jävla inramning, fullsatt i hallen två timmar före nedsläpp. Hela staden kokade. Det var uppdukat för avancemang, men det blev en antiklimax. Vi slog Skellefteå med 3–2 och det var väldigt oväntat. Vi hade inget att spela för, men alla blev taggade av stämningen.

Mikael värvades till Skellefteå av dåvarande tränaren Ulf Taavola. Det är, vid närmare eftertanke, en av hockeyhistoriens märkligaste återföreningar.

Så här ligger det nämligen till: Mikael föddes 13 mil norrut, i rivalstaden Luleå, och skrinnade som liten parvel omkring på en uterink i stadsdelen Sunderbyn. Som åttaåring började han träna i organiserad form hos Luleå Hockey, men drömmen att spela i elitserien likt barndomsidolerna Lars Hurtig, Matti Ruisma, Tore Ökvist, Johan Strömwall, Mats Blomqvist och Lars-Gunnar Pettersson blev aldrig verklighet.

– Som liten drömde jag om att få hålla på med idrott på fulltid. Kanske inte som NHL-proffs men att få spela i Luleå, som var min klubb. Jag spelade tills jag var 18. Då fick jag beskedet av tränaren, att jag inte räckte till, att jag inte platsade. Det kände jag själv, så det var ingen ”surprise”. Ja, oftast känner ju en spelare att han inte tillhör de främsta, och det är ännu värre i dag. Ja, ”nyckelhålet” blir mindre och mindre. För mig var det ingen större katastrof. Världen gick inte under och en ledare frågade om jag ville hjälpa till med ett A-pojklag, som materialare. Det var 1989 och sedan dess har jag hållit på med det här.

Juniortränaren som petade Mikael Lundström heter, just det, Ulf Taavola.

– Ja, det lustiga är att jag hade ”Uffe” Taavola som juniortränare i Luleå, och det var han som värvade mig till Skellefteå. Jag jobbade med honom något år med juniorlagen i Luleå. Våra vägar skildes efter det, men sedan lockade han upp mig hit.

Taavola hade väl dåligt samvete…
– Ha, ha, ha. Ja, han fick betala tillbaka. På den vägen är det.

Var det en bra årskull, Luleås 71:or?
– Nej. Det är märkligt, men så är det med vissa årgångar. I Luleå var 72:orna ganska bra, men det var inte många som blev något. Det var väl egentligen bara Andreas Custemo, som hade en krokig väg och var i Småland innan han hamnade i Brynäs och vann SM-guld (1999). Boden hade fler spelare, Fredrik Öberg, Stefan Klockare och några till, som gick längre.

Mikael Lundström, däremot, skulle lyckas fullt ut i sin profession. Han avancerade snart från Luleås A-pojkar till juniorlaget och vidare till A-laget, där han assisterade Peter ”Greppa” Åström 1994–1996.

– Han är en legendar i vår bransch och givetvis har jag lärt mig mycket av honom. ”Greppa” började som materialare 1971, samma år som jag föddes. Han är en kanonkille och det var en väldigt bra skola. Vi har bra kontakt ännu i dag och pratar flera gånger i veckan. Vi jobbade ihop med A-laget i två och jag fick vara med och vinna SM-guld 1996. Det var jäkligt häftigt, men efter det hade jag ett break på fyra säsonger, berättar Mikael.

För honom var materialarsysslan mer en hobby än ett arbete, så för att försörja sig tillbringade han dagarna på ett lager tillhörande Obs Stormarknad.

– Jag jobbade 07.00–16.00 och sysslade med hockey på kvällar och helger, men när Luleå även skulle spela i Europaligan tog det för mycket tid. Jag fick inte ledigt så mycket som krävdes och kunde inte välja bort ett fast jobb. Under de följande åren gick jag och kollade på matcherna, men det var något som saknades, säger Mikael Lundström.

Hans farväl till hockeyn var dock bara tillfälligt. Livet förändrades, eller återgick till det normala, när han sommaren 2000 sprang på en bekant på Luleås gator.

– Joakim Gunler, som jag spelat med och varit materialare åt i Luleås juniorlag, hade blivit värvad till Hammarby. Jag träffade honom av en slump och slängde ur mig en fråga: ”Behöver de ingen materialare också?” Det behövde de faktiskt, för han som var där hade gått till AIK. Då tog jag chansen och fick jobba med det på heltid, vilket hade varit lite av en dröm. Sedan, efter fyra säsonger, blev jag värvad hit av Taavola. Det är tillfälligheterna som gör det.

”Lite av en dröm”?
– Ja, för mig har hockeyn alltid varit nummer ett, både att titta på och utöva. Att få göra det här på heltid, det är klart att det är jävligt speciellt. Det handlar om passion till sporten. En del blir tränare, domare, sjukgymnaster… Det går att vara kvar i hockeyn även om du inte spelar och jag har alltid velat jobba med hockeyn på något sätt.

Vad är det som gör jobbet så speciellt?
– Att jobba mot ett speciellt mål med ett lag, där alla är med och bidrar. Även om jag inte spelar får jag varje vecka kickar av matcherna. Det adrenalinpåslaget är svårt att få på ett annat jobb.

Hur förändras du under en match?
– Jag kanske blir stingsligare, men inte personlighetsförändrad. Jag är ganska lugn och tror inte att jag förändras så mycket.

Kan du återge det där samtalet från Taavola?
– Jag har haft mycket med honom att göra genom åren. Det är en jättebra kille och han ringde för att pejla läget. Det var smickrande, men inte så att jag hoppade på det direkt. Jag ville fundera ett tag, men eftersom vi skulle ha vårt första barn kändes det rätt att flytta upp.

Hur känns det att möta Luleå i dag?
– Inget speciellt, men det är klart… Jag växte upp i Luleå och vill att det ska gå bra för dem. Förutom när de möter oss, säger Mikael Lundström och spricker upp i ett leende.

I Skellefteå är det ingen som underskattar laget bakom laget. Den som inte har insett det har aldrig besökt materialrummet i Skellefteå Kraft Arena.

På ena väggen vilar tolv lagbilder, varav två med guldram, på stabila fotolister. Hjältarna som poserar med SM-pokalen på bilden längst ner till höger bär inga matchkläder, inga skridskor. Från vänster står Torbjörn Lundqvist, materialare, Mikael Lundström, materialare, Rolf Nilsson, kiropraktor, Karin Rundblad, läkare, Stefan Thomson, fystränare, Mattias Hallberg, naprapat och Claes-Göran Sundell, sjukgymnast.

Mikael, klädd i kortbyxor, pikettröja och gymnastikskor, går fram till tavlan. Pekar. Berättar.

– Jag och ”Tobbe” har varit här sedan 2004, ”Roffe” sedan 1997. De här fyra, Karin, Stefan, Mattias och ”Classe”… Jag tror att de är inne på sin åttonde säsong. Spelare och tränare får lämna klubbar, men vi har jobbat ihop länge och det betyder väldigt mycket. Vi bildar ett bra team som jobbar stenhårt för att det ska funka för killarna på isen. Dessutom tror jag att den familjära stämningen beror på att så många har jobbat länge med A-laget och hela föreningen. Då kommer man ihop som grupp, säger Mikael Lundström.

Så du känner dig delaktig i klubbens framgångar?
– Ja, och nu pratar jag inte bara för mig själv utan för alla bakom laget. Naprapat, sjukgymnast, tränare… Alla jobbar arslet av sig för att det ska bli så bra som möjligt. Det är klart att vi känner oss delaktiga. Vi är en del av framgången och så är det i de flesta idrotter. Det får inte slira någonstans.

Hur pass besviken blir du vid motgångar, då?
– Vi har inte haft någon riktig motgång, åkt ur serien eller så. Visst, vi har förlorat finaler och åkt ut i semi… Det är klart att det är jobbigt, men världen går inte under.

Händer det att du blir förbannad på spelarna?
– Visst har jag blivit det. Vi har vissa regler när det gäller materialet och gör de på ett helt annat sätt kan jag bli grinig, även om det går över. Det kan handla om att de inte hänger upp grejerna på rätt sätt eller strular och inte säger till i tid när de vill ha slipat. Det är okej om det händer en gång, men fem-sex gånger… Då får man börja om på noll och dra reglerna för killen en gång till.

Vilket är ditt hittills lyckligaste ögonblick som materialare?
– Om jag räknar med åren i Luleå har det blivit sju finaler och tre SM-guld. Gulden är speciella, men rent känslomässigt var det strået vassare att gå upp till elitserien. Skellefteå hade misslyckats i många år och skulle bara upp. Att klara pressen i kvalserien, prestera i tio matcher och vinna minst sju av dem. Det är en jävla press. Den känslan var speciell. Då blev det flygplan hem och fest i stan, säger Mikael Lundström, som aldrig kommer att glömma 7–4-segern mot Bofors och avancemanget 2006.

Han var dock snart tillbaka i vardagen, tillbaka i materialrummet. Den här dagen kom han hit strax efter klockan åtta, efter att ha kört barnen till skolan.

– Jag brukar vara här 08.00-08.30 för att förbereda allt inför träningen, slipa och laga utrustning. Oftast tränar laget 11.00 och sedan är det lunch. Efter det ska det tvättas och fixas och beställas. En normal dag är jag klar 14.00-14.30. Det är samma upplägg på matchdagar, fast då är man hemma 23.00-23.30.

Ett foto på döttrarna Tilde och Maja pryder anslagstavlan vid skrivbordet. En meter därifrån, över arbetsbänken, hänger tre fotografier som berättar om hans andra familj, Skellefteå AIK. På en av bilderna, från 2013, ses Martin Lundberg lämna isen med sönderslaget ansikte efter ett knytnävsslagsmål med Marcus Nilson, då i HV71. Mikael har sparat alla namnskyltar och fäst dem över ena dörren för att inte glömma alla spelare och tränare som har kommit och gått under hans år i klubben.

Det är i huvudsak här, i materialrummet och de små sidoutrymmena, Mikael och Torbjörn Lundqvist tillbringar sina arbetsdagar. Det är här matchtröjor tvättas, torktumlas och hängs upp. Det är här den gamla svarta Singer-symaskinen smattrar. Där är här skridskor slipas och specialbehandlas. Det är här det hänger en stor verktygstavla, där skruvdragare, mejslar, borr och gummihammare är granne med tygbokstäver, gummiband, tuschpennor och nycklar. Det här är svett, metall och tvättmedel bildar den omisskännliga doft som borde heta ishockey.

Här finns också några högst oväntade inslag. I tvättstugan står en tennisracket, i sliprummet två rör med tennisbollar.

– Tennis är min andra sport. Ja, jag är ruggigt intresserad. Jag spelade på lek när jag var liten och de senaste sex-sju åren har ledarna lirat, men nu är det bara jag, tränaren Fredrik Öberg och juniorernas materialare som håller på. Det är ingen jättehög nivå.

Vem är bäst av dig och Fredrik?
– Jag kan inte säga annat än att han är lite bättre.

Det säger du trots att han inte är i rummet och kan försvara sig…
– Ja, så ödmjuk är jag, säger Mikael och skrattar.

Vilken enskild arbetsuppgift är egentligen roligast?
– Jag gillar att beställa och planera, att se till att det finns klubbor och skridskor hemma. Slipning är också väldigt intressant. Det händer mycket inom det området och det är kul att jobba med killar som vill testa olika åkradier, säger Mikael Lundström.

Möts du av mycket uppskattning för ditt arbete?
– Absolut, men vissa är bättre på att bjuda på det än andra.

Vad kännetecknar en bra materialare?
– Ordningssinne är jäkligt viktigt. Sedan måste du vara en bra människokännare eftersom det i ett lag finns många individer som fungerar på olika sätt. Dessutom måste du vara flexibel och ha framförhållning.

Hur mycket jobbar du?
– Timmarna har jag inte räknat, men det är nog aldrig under 60 timmar i veckan. Det är långa dagar, alltså, och resorna tar mycket tid eftersom vi bor där vi bor. När vi mötte Frölunda gick det en hel arbetsvecka på tre dagar. Det ska packas och förberedas, man ska ringa motståndarna och avisera ankomst så att omklädningsrummen är klara. Då, när vi kom dit på fredagskvällen, var det en konsert i Scandinavium, så vi fick ett preliminärt rum där vi kunde hänga grejerna över natten. Klockan 08.00 på lördagen flyttade jag, massören och ”Tobbe” grejerna till vårt ordinarie rum. Vi var klara klockan 11.00. Sedan var det lunch, 13.45 kom killarna dit och 16.00 var det match. Efteråt tvättade vi och var klara 20.00-20.30. Vi åkte därifrån 08.00 dagen därpå och kom hem till Skellefteå 15.00.

Ändå är, berättar Mikael, bortamatcherna ofta minst slitsamma.

– I SHL har vi en servicelista för bortalagen, så att man inte ska behöva släpa med sig så mycket när man reser. Handdukar, tejper, hygienartiklar, sportdrycker, cyklar och uppvärmningsredskap, kaputrustning för klubbor… Det är en ganska omfattande service, så det är mer att göra på hemmamatcherna.

Vad säger din familj när du jobbar så mycket?
– Jag missar ganska mycket av barnens aktiviteter under vinterhalvåret. Men, men… Det ingår, så att säga. Samtidigt är det flexibelt under vanliga träningsveckor, så behöver jag vara ledig kan jag vara det utan att ta en semesterdag. Det är en fördel jämfört med de som jobbar 08.00-17.00.

Händer det att du känner dig som en extrapappa till spelarna?
– Ja, nu är jag ju 25 år äldre än många spelare. Den som är äldst är tio år yngre. Vi är inte i samma livscykel. När jag var i Luleå var jag 20–25 år och i samma ålder som de flesta i laget. Nu umgås vi inte på samma sätt, och jag får andra band till spelarna än vad tränarna får. Spelarna blir synade i allt de gör och vissa klarar det bättre än andra. Spelar man på en mindre ort där hockey är allt kan det vara jobbigt, men det är inte så att jag sitter som en psykolog. De har agenter de kan ringa till.

För spelarna har varje säsong en tydlig start och ett lika tydligt slut, men för en materialare flyter säsongerna ihop.

– Jag sköter alla inköp och beställningar och redan i början av december lägger jag alla order på matchtröjor och hjälmar till nästa säsong. I mars, under finalspelet, gör jag klart för sommarträningen. Skolistor, shorts, t-shirts… Allt ska ligga klart när det drar i gång första veckan i maj. Sedan, under två dagar i maj, är det personliga utprovningar med leverantörerna. Då handlar det om vilka klubbor, handskmodeller och skridskor spelarna ska använda. Runt midsommar börjar grejerna droppa in och allt ska vara slipat och klart till första veckan i augusti, då vi går på is. Det händer något året runt, så det gäller att ligga steget före.

Är planeringen din främsta styrka?
– Ja, och framförhållning är väldigt viktigt i mitt yrke. Då kan man förhindra negativa överraskningar. Det gäller att det snurrar på, för det är en hög omsättning på spelare. Förut hade man 22 man, men nu kommer det spelare och spelare skickas i väg. Hux flux så kommer en ny målvakt som ska dressas upp.

För Skellefteå och alla andra SHL-klubbar har materialkostnaden skjutit i höjden. Dåtidens träklubbor kostade en femhundring i inköp, vilket kan jämföras med 2 500–3 000 kronor för en ny kompositklubba. Dessutom använder vissa spelare individtillverkade skridskor som kostar 9 000–10 000 kronor paret.

– Vi gör i snitt av med runt 30 klubbor per gubbe. Alla åker på minst två par skridskor och en del är uppe på fyra. De flesta använder två, men en del nosar på fyra par handskar. Målvakterna har dubbla utrustningar och byter benskydd och handskar vid jul. Vanliga kroppsskydd håller i några säsonger, men en del byter oftare. Ja, det är viktigt att inte åka med för slitna grejer. Kroppen är ju deras arbetsredskap. För tio år sedan kunde spelarna åka i trasor, men nu har de inte råd att vara skadade. De är mer noga.

Tittar du på mycket hockey på tv när du är ledig?
– Nej, och när jag tittar är det inte som en normal hockeysupporter. ”Åh fan, de har en handsktork i båset!” Jag har lite olika grejer för mig, tittar på vad spelarna har för handskar, reagerar på att de har sådana skenor till de skridskorna, studerar hur materialarna har ställt upp klubborna. Det är nörderi, säger Mikael Lundström.

Text & foto