”Skottat hästskit och blev bondstark under uppväxten”

Han tog av sig sitt svettiga matchställ, klev in i tvättstugan och blev kvar där.
Emil Kåberg är SHL-stjärnan som blev materialförvaltare.
Då, först då, insåg han hur bra han hade det som aktiv.
– Man har ena jävla förutsättningar som professionell hockeyspelare, säger 38-åringen.

BEHRN ARENA, ÖREBRO. Emil Kåberg parkerar skåpbilen intill lastbryggan och kliver in på lagret hos en frukt- och grönsaksgrossist i ett industriområde på Aspholmen i Örebro.

– Bananer, ätbara i dag, och en låda mandariner eller något, säger han till en av lagerarbetarna.

Två minuter senare vandrar han tillbaka mot bilen, med famnen full av bananer och satsumas. Han placerar kartongerna i lastutrymmet, sätter sig bakom ratten och styr mot Behrn Arena.

På vägen berättar han, inte utan stolthet i rösten, att han blivit något av en mästare på att bedöma en banans mognad utifrån färgen på skalet.

– Det ska alltid vara bananer och ”någon av säsongens frukter”. Ja, vi materialare har en lista där det står vad vi ska hålla motståndarna med. Det är för att allt ska bli så mycket enklare, speciellt vid flygresor.

Frukten är till spelarna i Örebro och Djurgården, som ska mötas i SHL den här torsdagskvällen. För Kåberg väcker motståndarlaget smärtsamma minnen. Han grimaserar bara han tänker tillbaka på den 1 april 2014.
Örebro vann kvalseriemötet med 4–2 och säkrade SHL-kontraktet, men medan lagkamraterna firade på Hovets is låg han dubbelvikt i omklädningsrummet.

Emil Kåberg kastade sig för att täcka ett närskott från Jens Jakobs och blev träffad i skrevet. Pang, och så var karriären över för en forward som var känd för sin uppoffrande spelstil.

– Det är den värsta smärta jag har upplevt och den satt i under några veckor. Den gick inte att hantera. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och ville krypa ur skinnet. Ah, det gör inget att jag avslutade så. Jag kommer ju aldrig glömma mitt sista byte, säger Kåberg och tvingar fram ett leende.

Nu ska lagen mötas igen. Det är nedsläpp först om tio timmar, men för Kåberg har arbetsdagen redan börjat. Strax efter 08.00, när han åkt de 35 kilometrarna från hemmet i Vretstorp och släppt av dottern My, 10, vid Engelska skolan inte långt från ishallen, klev han in i materialrummet. Där möttes han, som de flesta dagar, av kollegan Håkan Tiderman, 54, Lennart Eriksen, 72, och doften av nybryggt kaffe.

Håkan tillhör inventarierna och är inne på sin andra, för att använda hockeyspråk, period som materialare. Lennart, eller ”Lelle” som han kallas, har varit engagerad inom Örebro-hockeyn sedan 1991 och är en av pensionärerna som tillbringar sina dagar i Behrn Arena. Han förlorade sin hustru i våras, men här behöver han inte känna sig ensam. Här finns samhörighet, rutiner, vänskap och arbetsuppgifter.

– Barnbarnen kommer först, men sedan betyder det här näst intill allt, säger ”Lelle”.

Örebro Hockey betyder mycket även för Emil Kåberg, och så har det alltid varit. Han tar en satsumas ur kartongen och berättar sin historia.
Om uppväxten bland hästar, grisar och kor på Salsbro gård, som han har tagit över för att driva stuteriet vidare. Om hur karriären inleddes och tog fart i Kumla, där ”Lelles” systerson Sören Eriksen fungerade som materialare. Om barndomsidoler som Mikael Sandström och Peter ”Fjuss” Hasselblad, stjärnor i det som hette Örebro IK. Om juniortiden i Frölunda, då han för första och sannolikt sista gången bodde utanför släktgården. Om pendlandet till Karlstad och Färjestad, som han hjälpte att vinna tre SM-guld. Om hur han avslutade karriären med att skriva på för Örebro, lotsa klubben till SHL och förverkliga en dröm.

– När jag gick från Färjestad till Örebro hade jag som mål att spela tills jag var 35. Jag hade tänkt sluta efter två år men när Örebro gick upp ville jag spela en säsong i SHL. Avslutet blev så bra som jag hade kunnat drömma om. Som liten åkte jag och tittade jag på matcherna och drömde om att få spela här en dag. Det blev sent i karriären, de tre sista åren.

Emil Kåberg är fortfarande en del av klubben, men nu utgår han från ett rum där skruvdragare, mejslar, knivar och hammare hänger i prydlig ordning på verktygstavlor ovanför en L-formad arbetsbänk. Han ville inte riskera att bli en av alla föredettingar som brutit tvärt med sin sport och gått vilse i livet. Därför förhandlade han sig till en klausul i kontraktet med Örebro, som garanterade honom sysselsättning efter avslutad karriär.

– När jag skrev på visste jag att det var mitt sista kontrakt men jag ville inte släppa hockeyn, som varit en så stor del av mitt liv. Jag hade inga tankar på att bli tränare och en tjänst på marknadsavdelningen hade inte passat mig. Jag ville ha ett fysiskt arbete, så det lutade åt materialarjobbet från början. Jag lever nästan samma liv nu som jag gjorde som spelare, säger Emil Kåberg.

Vad gör jobbet roligt?
– Man får kolla på hockey, vara nära spelarna och känna maxpulsen utan att behöva förbereda sig och träna varje dag. Det är ingen som försöker jävlas och förstöra, som på isen. Dessutom är det ett väldigt varierande arbete. Jag jobbar inte bara med själva materialbiten utan är lite av en alltiallo. Jag hjälper spelarna med lägenheter, åker och hämtar grejer… Har jag en ledig stund sätter jag mig inte på arslet. Då hjälper jag andra.

Du slutade som 36-åring efter att ha nobbat erbjudanden från två klubbar i SHL och en i allsvenskan. Hur var det att ge upp sin identitet i så ung ålder?
– Många mår psykiskt dåligt den dag det är slut, men det har inte varit något problem. Det kanske kommer med 40-årskrisen. Nä, tiden var kommen. Kroppen hade inte klarat av fortsatt spel på den här nivån. Jag kände att jag var färdig och att det var det här jag ville göra. De sista åren spelade jag halvskadad. Värst var näst sista säsongen, då jag hade diskbråck. En nerv låg i kläm, så jag hade ingen riktig styrka i högerarmen. Var går gränsen för att spela? Kan det vara farligt för mig? Som spelare låg jag på gränsen, och var andra spelare värre skadade kändes det som att det var min plikt att spela. För egen del kanske det inte var det bästa men jag tänkte, ah, vad fan.

Övergången från spelare till materialare har dock inte varit helt problemfri. Emil Kåberg kan sin ishockey, men i sin nya roll ska han inte lägga sig i spelet.

– Jag tycker fortfarande en massa. Det är likadant med fystränare, ungdomsutvecklare, ja, hela föreningen. Jag kan tänka ”Hur fasen tänkte ni där?” men det får man hålla för sig själv. Det går inte om alla ska tycka. Alla har tilldelats sina roller. ”Du gör det, du gör det…” Samtidigt är det många spelare som frågar om grejer de vet att jag var bra på. ”Hur tänkte du? Vad tycker du?” De vill ha en extra röst, bolla med någon utanför ledningen och kanske tycker det är lättare att fråga materialaren.

Vad gör dig till en bra materialare?
– Jag är ganska händig. Visst, jag har att lära när det gäller att sy och laga skydd men är man intresserad går det lättare. Min kollega, Håkan, har varit med sedan 1978, året jag föddes. Han har erfarenhet och det är skönt att kunna luta sig mot honom. För honom går det mesta på automatik, och jag börjar känna så mer och mer. Sedan tycker jag om att jobba och göra rätt för mig, även när det blir långa dagar. I dag kommer jag hem runt 23.30.

Som en normal dag hemma på gården…
– Jo, så är det ju. När jag spelade satte jag mig inte på ett fik efter träningen. Jag åkte hem och höll i gång. Det fanns alltid något att pula med och det var inga stillasittande sysslor.

Händigheten kommer väl också därifrån, att du tidigt fick lära dig att hjälpa till?
– Ja, jag är ju en bondunge och har varit med farsan och farfar och grejat och skruvat på allt möjligt. Det är ingen nackdel att vara händig, och det är jag. Jag har alltid varit intresserad av att greja med bilar och motorcyklar, bygga och snickra. Är man uppfödd på en gård får man ett praktiskt kunnande i rätt så mycket.

Ursprunget är väl också en förklaring till att du blev stark som en oxe?
– Jag har skottat hästskit sedan jag var liten och blev bondstark under uppväxten. Det var det jag tog mig fram på i början av karriären. Många spelare gav sig på mig och för att kunna försvara mig var jag tvungen att vara stark. Vill man ge får man ta.

På gården inträffade också en av hockeyhistoriens märkligaste skador.
– Jo, jag skulle byta skaft på en nyslipad yxa när den gled ner från skruvstycket och snittade av senan i tummen. Det var säsongen vi gick upp (2012–2013). Det är en sak att få foten avskjuten under en match… Jag kände mig så jävla klantig, men i efterhand gjorde det inget. Jag hade åkt på några smällar och fick vila nacken i tre-fyra veckor medan senan läkte. Under tiden körde jag hård fys- och konditionsträning med Mattsson (Mattias, fystränaren). När jag kom tillbaka var jag ännu hungrigare.

Du saknar redan en stor del av vänster lillfinger.
– Det förlorade jag när jag var tre och ett halvt år och fastnade i en motorcykelkedja. Tur att inte tummen åkte av också. Jag får vara rädd om de fingrar jag har kvar, men lillfingret är inget jag saknar. Jag vande mig tidigt och de andra fingrarna blev starkare.

Får du fortfarande skriva autografer?
– Ja, smågrabbarna ser mig i båset och det var ju inte så länge sedan jag lade av. De kommer fram och vill ha autografen, och jag skriver gladeligen. Då känns det nästan som att man fortfarande är en hockeyspelare.

Har du, som materialare, en fördel av att ha ett förflutet som spelare?
– Ja, ingen kan säga att jag inte vet vad det handlar om och jag vet hur spelarna känner sig i vissa situationer. Vid vissa tillfällen kan man inte vara på dem, för då skulle de explodera. Som materialare står man mellan ledningen och spelarna. Tränarna har sitt med planering av träningar och matcher, men vi är med spelarna hela tiden och kan förmedla känslan i gruppen och hos vissa spelare. De måste ju må bra och känna sig trygga för att kunna prestera bra.

Emil Kåberg berättar att han utbildar sig till KBT-terapeut för att lära känna spelarna ännu bättre och kunna hjälpa till vid det familjehem hans far driver sedan 1975.

– Jag är klar med steg 1 i december och det har jag lite nytta av som materialare. Som spelare tyckte jag inte att det var så svårt när det gick tungt och dåligt. Då tog jag i mer fysiskt. Det var bara att bita ihop och köra, ta i mer, kämpa mer. Det var så jag reagerade, men det finns så många andra sätt att jobba med tankar. Under utbildningen har jag fått mer förståelse för hur spelarna känner och har det. De lever under stor press och måste prestera.

Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaka på karriären?
– SM-guld är det största man kan vinna i Sverige. Det är en jäkla ära. Då är det fest i en vecka, men sedan är det slut. Jag var minst lika stolt när Örebro gick upp i SHL, för belöningen är så stor: Minst ett år i SHL, och vi lyckades etablera oss. Då lade vi grunden till var klubben står i dag.

Hur länge kan du se dig själv i den här rollen?
– Jag skulle inte bli förvånad om jag är kvar här om tio år. Det är roligt att vara i en klubb som Örebro. Jag hade förmånen att få vara med och ta upp klubben, och får nu vara med och se klubben utvecklas. Det händer något hela tiden och vi går en intressant tid tillmötes.

När blir du förbannad på spelarna?
– Om de inte tar i. Nä, det skiter jag i. Det är inte mitt jobb. Då får tränarna bli förbannade. Mest irriterad blir jag när de slarvar med städning och sådant. Det är så lätt att plocka undan efter sig, kasta sin tejp när klubborna är iordninggjorda och hålla ordning på skorna. Som spelare kunde man undra vad materialarjäveln tjatade om, men nu förstår jag. Det är inget stort bekymmer om en spelare slarvar lite, men om 20 spelare till gör det… Det tar väldigt mycket tid från materialarna, som har viktigare saker att göra. Det ska inte vara robotar i omklädningsrummet, men vill man ha ordning och reda i en så stor grupp måste alla följa ett visst mönster.

Kåberg reagerar även när spelarna förbrukar onödigt mycket material och det gjorde han redan som spelare.

– Det ska inte slösas. När jag spelade med Pelle Prestberg i Färjestad lindade han om klubborna i varje periodpaus, även den klubba han inte använde. Då sa jag till honom: ”Om du betalade tejpen själv skulle du aldrig göra så.” Vi har en budget att följa. En spelare kan dra av en decimeter tejp från rullen, den bit som är skitig, men tre armlängder? Då får man vara den gnälliga materialaren.

Hur visar du din besvikelse?
– Jag är på spelarna när de är lite halvslarviga och då kan jag jävlas med dem.

Vad gör du då?
– Det kan jag inte avslöja för då vet de ju att det är jag. Ah, jag får skulden ändå, säger han och skrattar.

Emil Kåberg rör sig som ett murmeldjur i de korridorer som bildar gångarna i Behrn Arena. Han förbereder motståndarnas omklädningsrum, han hämtar strumpor, han lagar handskar, han släpar på sopsäckar, han hämtar skridskor som ska slipas.

Munnen går i ett. Pratar han inte med spelare och ledare pratar han i telefon. Ett av samtalen kommer från ”Fjuss”, avslöjar displayen. En halvtimme senare dyker Peter Hasselblad, barndomsidolen, upp i egen väldigt hög person för att få sina skridskor slipade.

– Han är tolv år äldre och jag kommer ihåg när han spelade i Örebro. Han kom upp tidigt i A-laget, var bara 18-19 år. Micke Sandström, som var rivig och slitig och körde hårt, gillade jag också. I höstas, i matchen mellan Tre Kronor Legends och Miljonkedjan, fick jag spela i samma kedja som Micke Sandström. Hasselblad var också med. Det var roligt, säger Kåberg.

Två timmar senare sitter kompisen Andreas Birgersson på samma stol vid fikabordet i materialrummet. Han bor också i Vretstorp och har blivit ditkallad för att köra hem Emils dotter. My saknar sin häst och föredrar att åka till stallet i stället för att titta på hockey.

– Jag är uppfödd på ett stuteri men fick aldrig något hästintresse, men för henne är det bara ridning som gäller, berättar Emil.

Du har dessutom en son, som bevisligen är döpt efter dig.
– Kåberg, ja.

Jag syftar på Champ, ett av Mios mellannamn.
– Ha, ha, ha. Det var min frus syrra, Tina, som kom på det. Han föddes samma dag som vi vann SM-guld 2009, den 9 april. Då spelade vi match två dagar i rad och när jag kollade telefonen efter den första matchen såg jag att ”Cicci” hade ringt. När jag ringde tillbaka var hon och svärmor på väg till BB, så jag duschade, bytte om och åkte från Karlstad till Örebro. Mio föddes vid tretiden på natten och efteråt åkte jag tillbaka till Karlstad, där vi vann och säkrade SM-guldet. Då tyckte Tina att det passade bra med Champ. Sedan heter han Henry, efter farfar.

Spelar Mio hockey?
– Ja, i Hallsberg.

För några år sedan startade Andreas Birgersson ett hockeylag där Emil gjorde comeback i det tysta. Vretstorps IF spelade i division 3 och fick en av SHL:s största profiler snöra på sig skridskorna igen.

– Andreas har spelat fotboll, men drog ihop ett gäng för att spela gubbhockey. Han var på mig flera gånger, men då var jag nöjd med hockeyn. Det var året jag lade av och det blev bara tre matcher. Jag hoppade in som back när det fattades folk. Nu, när jag hade kunnat spela mer, kör de inte längre. Jag får ändå min dos av hockey, brukar hjälpa målvaktstränaren och kan vara med när det inte är så många spelare på den frivilliga träningen.

Emil Kåberg är fortfarande vältränad och grövre än de flesta SHL-spelare. Musklerna har han nytta av i sin endurosatsning. Han har kört både Novemberkåsan och Gotland Grand National och tillhör landets bästa motionsåkare.

När spelarna klarat av förmiddagsvärmningen och allt är förberett inför kvällens match söker han sig till gymmet tillsammans med Örebros målvaktstränare, Kristoffer Ericson.

– Jag kan träna på arbetstid och förena nytta med nöje. Att titta på tv och vänta på att det blir match… Det kröp i kroppen när jag var spelare och det är likadant nu. Jag kör gärna ett pass under eftermiddagen och träningen har jag nytta av i enduron, där man måste vara oerhört vältränad. På sommaren, när jag hinner och orkar, hänger jag med spelarna i löpspåret. Det är en stor fördel med det här jobbet, att jag får sparring av bra träningspartners.

Vad har du för fysisk status?
– Många hockeyspelare går upp några kilon när de lägger av, men jag är relativt vältränad. Eftersom jag är kvar runt hockeyn blir jag påmind om träning och tänker lite på vad jag äter. Tar jag ett stort lass på tallriken får jag en pik av spelarna, och det är bra. Jag vill inte gå upp i vikt och ska streta emot in i det längsta. Som spelare vägde jag 90–92 kilo. Jag ligger kvar på samma vikt och kontrollerade fettprocenten när juniorerna gick upp på vågen. Då vägde jag 91 kilo men hade någon procent mer fett än jag hade som aktiv. Det ska jag träna bort, när jag får mer tid. Den gångna sommaren blev det lite dåligt med träning, för det var så mycket med ombyggnationen av hallen. Då var jag flyttgubbe, snickare, allt möjligt.

Vad saknar du från hockeyn?
– Själva tävlingsmomentet, det där pirret i kroppen, matchpulsen, tävlingsnerven. Men allt det där får jag när jag kör enduro. Det är roligt och ger en jäkla adrenalinkick. På större tävlingar med mycket folk, som när man rullar till start i Gotland Grand National, får jag nästan ångest.

Ångest? Var det likadant som hockeyspelare?
– Ja, när det var väldigt viktiga matcher. ”Fasen, vinner vi inte i dag är säsongen slut.” Det är svårt att förklara. Det är en obehaglig känsla, men den får dig att plocka fram det där extra som kan behövas i en finalserie. Jag kunde hantera det på rätt sätt och gjorde inga dåliga matcher då. Jag gillade den där känslan mer än jag ogillade den. Annars hade jag nog lagt av, säger Kåberg och kör ytterligare en serie benpress.

Det är en knapp timme kvar till nedsläpp och medlemmarna i supporterföreningen 14-3 har börjat färga ena kortsidan röd. Samtidigt, i korridoren utanför Örebros omklädningsrum, kommer Emil Kåberg gående.

Han har precis klivit ur duschen och söker sig mot materialrummet med ett badlakan runt midjan. Det krävs mer än en grundseriematch mot Djurgården för att han ska stressa upp sig.

– Det är klart att det blir en liten anspänning när det är match, men som materialare har jag en mer jämn sinnesstämning. I alla fall fram till slutet av matcherna, då jag kan känna ett pirr. Som spelare gick det mer upp och ner. Var man inte på isen satt man ju i båset och tittade. Ja, man var med i matchen hela tiden. Direkt efter en utvisning eller om det andra laget tryckte på kunde man tänka, ”Fasen, nu håller de på att ta över.” Det berör mig inte på samma sätt. Jag har fullt upp med annat och koncentrerar mig på mitt.

Hur pass delaktiga är materialarna i lagets fram- och motgångar?
– Det är klart att vi är delaktiga, men som spelare kan man kan ta en onödig utvisning, slå en ”indianare”, missa världens läge eller råka pilla in en puck. Som materialare bidrar man inte till att vi förlorar eller vinner, men vi måste vara med för att det ska fungera. Man blir inte lika deppig när vi förlorar och inte riktigt lika superglad när vi vinner, men det är lättare att suga åt sig mer av det positiva vid en vinst. Det är väl så människan är funtad, en överlevnadsinstinkt.

När han har fått på sig arbetskläderna och servat spelarna en sista gång före matchen söker han sig mot båset. På vägen dit stannar han till och pratar med mannen som sköter ljus- och ljudeffekterna när spelarna skrinnar ut på isen.

– Vad fan hände med smällen? Gå fram och känn så trycker jag på knappen.

Kåberg tvingas skrika för att göra sig hörd.

– Det blev ingen smäll. Det var andra blindgången, får han till svar.

Det blir en pangkväll ändå. Örebro vinner matchen med 3–0 och medan spelarna firar segern i omklädningsrummet står Emil Kåberg i rummet intill, flätar skägget till en lagerkrans och trär den över huvudet.
Nej, det gör han förstås inte. Han har ett jobb att sköta och drar en vagn med svettiga tröjor till tvättrummet, där han fyller maskinerna.

– Sedan ska jag hjälpa Djurgården att tvätta lite, säger han.

Även under matchen hade han och Håkan haft mycket att göra. Det, om något, är ett positivt tecken.

– En normal match slipar vi ett-två par skridskor. Nu var det fyra-fem och det visar att spelarna är mer involverade, mer inne i situationerna. De far omkull, ligger och sparkar, slår i andra skenor. Ja, det händer mer på isen. Den här segern behöver vi inte be om ursäkt för.

Emil Kåberg ler trots att han är inne på sin trettonde arbetstimma och det kommer att dröja tills han får sträcka ut sig i sängen hemma i Vretstorp.

– Direkt efter en seger blir det en skönare och mer avslappnad stämning. Egentligen ska man inte fara upp och ner, men det är klart att man påverkas av resultatet. Det är väl därför man håller på.

Är det först nu, som materialare, du inser hur bra du hade det som spelare?
– Lite så är det, faktiskt. Jag trodde att jag hade koll, men inte ens spelarna vet hur mycket en materialare har att tänka på. Man har ena jävla förutsättningar som professionell hockeyspelare, säger Emil Kåberg.

Text & foto