”Klart jag känner mig delaktig”

Han har upplevt elva finaler och vunnit sex SM-guld.
Ändå är Johan Kellerstam okänd för många fans till den klubb han vigt sitt liv åt.
– Depåstoppet är det viktigaste som händer under ett F1-lopp. Det är klart att jag känner mig delaktig i klubbens framgångar, säger Djurgårdens materialförvaltare.

HOVET, STOCKHOLM. Johan Kellerstam stannar till i korridoren som leder till Djurgårdens omklädningsrum och pekar på ett av lagfotona som pryder väggarna. Det är från säsongen 1982–1983, då profiler som Håkan Södergren, Jens Öhling, Thomas Eriksson, Hans Särkijärvi och Kenta Johansson stod uppradade framför Stig Kennes kamera.

– Jag började jobba i Djurgården 1979 och mitt lyckligaste ögonblick är nog från den här säsongen. Jag blev uppflyttad av ”Boorken” och var inte mer än 18 år när jag stod i båset och fick vinna SM-guld. Då, när vi slagit Färjestad i finalen, var det en helt okej guldfest i Göteborg. Bussen fick vända, för en person hade glömt bucklan på rummet. Ha, ha, ha. Det har hänt lite smågrejer genom åren, berättar Johan.

Han är klädd i kortbyxor och marinblå pikétröja med klubbmärket över hjärtat. Tofflorna matchar den blå heltäckningsmattan.
Johan Kellerstam fyller 52 år i december och är fortfarande materialförvaltare i Djurgården. Med en pedants noggrannhet rättar han klubborna som vilar mot ena väggen.

Sedan vandrar han vidare genom lagbilderna, sin historia, sitt liv.

– Här är jag med på lagbilden för första gången. Det där, han som ser ut som Joey Tempest, är jag, säger han och skrattar åt det långa håret på det lysrörsblekta fotografiet från säsongen 1983–1984.

– Här, i början av 1990-talet, vann vi tre SM-guld på raken. 1990 är ett roligt minne och på den tiden vann vi även Europacupen. Djurgården hade en storhetstid och bröt den ryska dominansen.

Att Johan står där han står och minns det han minns beror på storebror Anders, 56. Om den så kallade djurgårdsfamiljen, åtminstone när det kommer till hockey, har ett efternamn så är det förmodligen Kellerstam.

– Jo, det var Anders som drog i gång den här cirkusen. Han var målvakt i Djurgården och blev sedan materialare.

Inte bara Johan utan även lillebror Mats, 49, skulle följa i Anders skär, från isen till materialrummet.

– Ja, det har gått i arv. Jag tog över A-laget efter storebrorsan 1989, då jag blev heltidsanställd. Då lyfte jag in min lillebror och vi jobbade ihop under många år, berättar Johan Kellerstam.

I dag utgör brödratrion stommen i Sveriges ledande materialarsläkt. Medan Johan jobbar i Djurgården sköter Anders materialet åt Södertälje och assisterar Anders ”Pudding” Wiederstål i Tre Kronor. Han har ingått i landslagsledningen sedan slutet av 1980-talet och har i snart ett decennium haft sällskap av Mats, som även jobbar som massör åt fotbollslandslaget.

– Vi brorsor känner ”Pudding” väl, men jag har inte varit så engagerad i landslaget utan tycker att det räcker med Djurgården. Tiden ska ju räcka till annat också. Det största jag har varit med på är Canada Cup 1991. ”Pudding” ringde och frågade om jag ville följa med, och det var en upplevelse. Börje Salming, en ung Tommy Söderström, Uffe Samuelsson… Många bra spelare var med.

Johan Kellerstam talar med stolthet i rösten, och han har anledning att göra det.

– Jag tror inte att det finns tre bröder som har varit ledare eller spelare i något landslag. Inte när det gäller hockeyn i alla fall. Det är häftigt. Även min mor, Lisbeth, har varit materialare.

Skämtar du?
– Nej. Storebrorsan tog över ungdomssektionens material på 1970-talet och när juniorerna fick nys om honom tog mamma över ungdomssektionen. Det var då jag började testa att slipa skridskor på Stockholms stadion. Då var jag 13–14 år.

Er pappa, då?
– Han gick bort i början av 1990-talet. Han var inte så engagerad i ishockeyn och Djurgården, men hade ett väldigt stort idrottsintresse.

Plötsligt kommer en ung man och ber om Johans uppmärksamhet. Det är uppenbart att han inte är en spelare, för han bär på Mikael Tellqvists ena målvaktsbenskydd och frågar Johan vad han tycker om färgen på den sponsordekal han precis klistrat dit. Max Eklöf, som han heter, är 26 år och jobbar också som materialare åt A-truppen.

– Han är min frus brorson. Vi håller det inom familjen, säger Johan Kellerstam och flinar.

Även materialförvaltare har en vardag, åtminstone de dagar det bara är träning. Johan brukar vara på Hovet vid 07.30-tiden på morgnarna. En halvtimme senare är det alltid ledarmöte, då dagen och återstoden av veckan gås igen.

Sedan är det, som han säger, ”full fart fram till 16.30.”

– Matchdagarna ser helt annorlunda ut. När vi har hemmamatch är jag här samma tid på morgnarna, men då är jag kvar hela dagarna. Vi har ett lunchbreak, men åker inte hem innan matcherna. Det är jobb hela tiden, sedan kommer jag hem runt midnatt. När det är bortamatch kan vi vara i väg 16–18 timmar.

Hur mycket jobbar du egentligen?
– Det blir enormt mycket tid. Tittar man på en helt år ligger det på runt 3 000 timmar. När serien drar i gång jobbar jag runt 60 timmar i veckan. Sedan, ”off ice-säsong”, går jag ner till en normal arbetsvecka. Jag har räknat ut att sedan jag blev heltidsanställd 1989 har jag samlat på mig lika mycket över- och resetid som en vanlig människa jobbar under tio år.

Vad säger din fru när du arbetar så mycket?
– Det är sjuka siffror och jag får försaka mycket, men som tur är har hon också varit involverad i Djurgården. Hon jobbade i klubben ganska länge, satt först i receptionen och blev sedan evenemangsansvarig. Det var jobbigare när ungarna var små, men nu har vi passerat det stadiet. Om familjen inte ställt upp hade jag inte kunnat jobba med det här.

Vilka är dina värsta ögonblick under alla år som materialare?
– Det var tufft att åka ur SHL. Jag fattade inte riktigt förrän vi var där nere. Djurgården? Nej, det går ju inte. Sedan har du den avgörande finalmatchen i Globen (1998) när Greger Artursson gjorde mål i sudden för Färjestad. Dessutom har det blivit någon finaltorsk mot AIK, och det svider alltid mer.

När det gäller skador och sådant, då?
– Jag är van att se blodvite. En god vän, ”Mankan” Jansson, var nära att bli förlamad. Han tappade skäret, brakade in med huvudet i sargen och blev liggande. Det var obehagligt att se. Det hände 1994 och han har fortfarande lite sviter av den smällen.

Berätta om ditt mest pinsamma minne. Har du glömt något viktigt inför en match?
– Även solen har fläckar. 1989, när vi skulle spela den fjärde finalmatchen mot Leksand, glömde vi matchtröjorna i Stockholm. Det var lite tufft att upptäcka det när vi kommit fram, men som tur var skulle spelarfruarna åka dit, så tröjorna kom fram i tid.  Jag var en del i teamet, fast det där får nog brorsan ta på sig. Det är nog den största missen, men det löste sig. Vi spelade hem guldet och åkte hem med champagne i bussen.

Vad gör materialaryrket så roligt?
– Jag har spelat själv och älskar hockey. Det är min passion och jag är kvar inom idrotten, även om det inte är som utövare. Att ta del av lagkänslan, bygga ett team, träffa många fina människor… Ja, idrotten tar fram mycket bra i människor. Det är en stor del i varför jag vill hålla på.

Har du koll på hur många spelare som har kommit och gått under dina år i klubben?
– Nä, men det är minst 20 lag. 20 gånger 25 spelare… Det blir några.

Vad har du fått för favoriter genom åren?
– Jag har träffat en drös fantastiska människor som är mina vänner i dag. I början var jag ju jämnårig med spelarna och det är väl spelarna från den tiden jag har närmast hjärtat. I dag är jag mer som en farsa. Micke Johansson är en underbar kille som jag håller väldigt högt. Sedan har du Jimmie Ölvestad, (Kristofer) Ottosson och äldre spelare som ”Roffe” Ridderwall… Jag kan nämna hur många som helst. Jag har träffat många stora människor, många stora idrottsmän.

Hur påverkas du av lagets mot- och framgångar?
– Vi är ett team som vinner och förlorar tillsammans. Jag känner att jag påverkar vid framgång och är väldigt nere och deppad vid motgång. Det är en del av charmen med att jobba med idrott. Jag tror att det finns en tävlingsmänniska i alla människor.

När blir du besviken på spelarna?
– När man ser att de inte tar i på isen. Jag lägger ner så jävla mycket tid och vill ha samma proffsighet tillbaka, säger Johan Kellerstam.
Han har förflyttat sig till det tio-tolv kvadratmeter stora rum där han tillbringar mest tid. Det är en kombination av kontor och verkstad och i anslutning till rummet finns ett litet sliprum, där skridskokartongerna är staplade. Johan står i båset under matcherna, men när Djurgården tränar är det i regel Max som servar spelarna med vatten och tröjor och står redo med slipbrynet.

– Jag är huvudansvarig och ser till att killarna ska kunna fokusera på det de ska göra, spela hockey. Inköpet av allt material till A- och viss del juniorsidan ansvarar jag för, och allt ska finnas på plats från dag 1 tills säsongen är slut. Ja, jag försöker sy ihop helheten och sköter allt budgetarbete, periodiseringar, uppföljningar, inventeringar… Det är som att ha ett eget företag. Sedan har du lagledarbiten. Det är jag som bokar resor och gör matbeställningar. Utöver det hjälper jag marknad så att reklamen kommer på dräkten och jobbar med materialet. Det är mycket lagningar, både när det gäller textilier och annat hockeymaterial.

Vad är du mest stolt över, när det gäller ditt arbete?
– Att jag har kunnat hålla på så länge och haft framgångar. Elva finaler och sex SM-guld. Jag är en tävlingsmänniska och får jobba med ett högpresterande lag. Jag är stolt över det jag gör. Jag står för ordning och reda och det tar spelarna med sig ut på isen.

När det gäller materialutvecklingen har det hänt extremt mycket under Johans år i Djurgården. Dåtidens träklubbor har ersatts av kompositklubbor, som kostar tusentals kronor i handeln.

Dessutom är materialåtgången betydligt större nu än då.

– Det är lätt att känna varifrån vindarna kommer, säger Johan, fuktar höger pekfinger och sträcker upp det i luften.

– I NHL kan spelarna byta ”grillor” åtta-tio gånger på en säsong och klubbkostnaden har rusat i väg ordentligt. Budgeten för materialbiten ligger på 1,5-2 miljoner kronor och då har vi inte räknat med frivarorna.

Hur mycket material förbrukar en spelare i SHL en normal säsong?
– En del spelare är uppe i fyra par skridskor. Sedan har du två-tre par handskar, två hjälmar, 30–40 klubbor per näsa… Målvakterna är uppe i två par benskydd, tre ”plockar”, två ”stötar”, två kombinat, två par byxor. Det handlar om drygt 100 000 kronor per keeper och utgör en stor del av kakan. Många spelare tycker det är skönt att ha inkörda armbågs-, axel- och benskydd, men vi har inte råd att ha skadade spelare på grund av dåligt skydd. Plast är en färskvara, så de får använda grejerna i max två år.

För att hålla kostnaderna nere hjälps SHL-klubbarna åt med centrala inköp. Samarbetet stannar inte där. Under matcherna förser värdklubbarna gästande lag med handdukar, medicinbollar, träningscyklar och annan uppvärmningsutrustning, sportdryck, tejp, skridskosnören, schampo, tuggummi, musikspelare, frukt, kaffe, mellanmål och vissa medicinska produkter.

– Egentligen är det skönare att spela borta, för det är mer jobb på hemmaplan. Hemmalaget följer en manual servar med ganska mycket material för att motståndarna ska slippa släpa med sig allt på flyg och bussar. Vi försöker hela tiden förbättra oss och träffas årligen, vi materialare i Svenska hockeyligan. Då ser vi över alla hallar, går igenom servicen och tittar på hur vi kan utveckla oss. Vi tittar på hur de jobbar i NHL och försöker vara så proffsiga som möjligt, säger Johan Kellerstam.

Vad kännetecknar en bra materialare?
– Man ska vara väldigt händig och företagsam och kunna lösa situationer på kort varsel, som när någon kommer med en trasig mask eller ett trasigt benskydd. Ordning och reda är en annan viktig bit. Kommer du till en lägenhet där det ser för jävligt ut går du in med skorna på, men är det pedantiskt tar du av dem. Hur det ser ut i ett omklädningsrum är viktigt, även när du reser. Signalvärdet är ganska underskattat, för jag tror att spelarna tar med sig sådant ut på isen. En annan otroligt viktig bit är att vara social, att kunna hantera och jobba med människor. Du måste ha tajmning och känsla. När kan jag säga något? När kan jag dra ett skämt?

Får du mycket uppskattning för ditt arbete?
– När det är tyst är allt bra, men jag tycker att jag får uppskattning av både spelare, ledare och organisationen.

Händer det att även materialare blir värvade?
– Ja, det har hänt någon gång. Brynäs tidigare materialare (Johan Sares) blev handplockad från Mora och jag hade en dialog med Lugano, när (Mats) Waltin var tränare där. Han ville ha ordning och reda, så det kunde ha blivit en session i Schweiz.

Ångrar du att du inte hoppade på jobbet?
– Det var inte jag som sa nej. Jag vet inte vad som hände, men det rann ut i sanden. Synd, för det hade varit roligt att prova på, och Lugano är ju fint.

Drömmer du, som många spelare, om NHL?
– Det hade varit roligt att få möjligheten som yngre, men nu, i min ålder, är det inget som lockar.

Johan Kellerstam blev Djurgården trogen och det har satt sina spår. Lunchen intas på en restaurang vid Arenagången, mitt emot Hovet-skylten. Johan beställer dagens fisk-  och skaldjursrätt och mannen i kassan placerar en nummerskylt på hans bricka, vilken ska underlätta arbetet för servitörerna.

– Mikael Ahlén, utbrister han.

– Mikael Ahlén?

– Ja, vi fick nummer 52. Det är min tydligaste yrkesskada, att jag förknippar siffror med spelare. För att komma ihåg koder och sådant lägger jag ihop namn på olika spelare. Då minns jag siffrorna, säger Johan och börjar äta.

Han dricker vatten till maten, trots att en öl med högt B-vitamininnehåll hade varit att föredra.

– Jag brukar skoja lite när det gäller mina naglar. Det finns bara ett sätt att känna att en skridsko är vass efter slipningen och det är att dra nageln försiktigt mot eggen. Då försvinner en bit och eftersom det är väldigt många slipningar under en säsong behöver jag mycket B-vitamin. Det är därför jag dricker lite öl. Ha, ha, ha.

Under årens lopp har han blivit erbjuden starkare drycker än så. Skrattande berättar han om ett europacupäventyr österut.

– Det måste ha varit 1987 eller något sådant. Jag stod och slipade i CSKA Moskvas arena när deras materialare kom och ville skåla med mig. Det var mitt på dagen och han hällde upp ett helt jävla glas med vodka. Nu ska vi ta en jävel, liksom. Ja, tjena. Fan, jag kan inte dricka sprit. Vi har ju match på kvällen. Som tur var hade vi vattenbrynen på den tiden, så jag la brynet i vodkan och drack upp vattnet. Ja, skålar man inte är man ju otrevlig, berättar Johan Kellerstam.

Mätt och belåten går han nedför trapporna mot spelaringången vid Arenavägen. Han hälsar på säkerhetsvakterna, öppnar kodlåset med sitt passerkort, trycker upp gallergrinden och söker sig mot dörren till vänster, den som leder till Hovet.

Väl inne i hockeytemplet passerar han Djurgårdens klubbförråd och tar metalltrappan som leder till omklädningsrummet.

Det är uppenbart att Johan inte gillar synen som möter honom. Spelarnas tofflor ligger, åtminstone i hans värld, huller och buller i skohyllan vid entrén, så han går igenom par för par och placerar alla med överdelen framåt.

Egentligen ska ingen vara förvånad över perfektionismen, för innan spelarna kom till Hovet gick han till duschutrymmet för att försäkra sig om att inga flaskor vält i tvål- och schampokorgarna.

Är du lika pedantisk hemma?
– Nej, men när jag laddar diskmaskinen har var sak sin plats och jag gör alltid på samma sätt.

Hans andra hem, eller om det nu är hans första, ligger i Saltsjö-Boo, där han bor med hustrun Åsa, 48, och parets 17-åriga tvillingpar. Dottern Linnéa spelar fotboll för Älvsjö och sonen Oscar lirar hockey i Huddinges J18-lag. 22-åriga bonussonen Rasmus Eklöf, som motar puckar i Enköping, har däremot flyttat hemifrån.

Johan Kellerstams andra pojkar, de i Djurgårdens A-trupp, har intagit rinken i Hovet och materialaren blir nostalgisk när han söker sig dit.

– Första gången jag var här var i början av 1970-talet, då jag gick på en landskamp med min morfar. Jag kommer inte ihåg hur det gick eller vilka Tre Kronor mötte, men jag minns att det var kullersten från Slakthusområdet och hit.

Johan Kellerstam berättar om sin idrottsbakgrund, att han som ung spelade både fotboll och hockey men tyckte att puckjagandet var roligare. Han började spela i Sätra, där han växte upp, men redan efter ett år lades laget ner. Johan fortsatte karriären i Norsborg och hann med fyra säsonger i Djurgården innan han rundade av karriären med en vinter i Mälarhöjden.

– Det var samtidigt som jag började med materialarjobbet och jag tyckte det var kul att hjälpa min storebror, säger han.

Som spelare drömde han om att bli en svensk Bobby Orr, men han fick nöja sig med att vinna S:t Eriks-Cupen med Norsborg och Djurgården. I stället blev han materialförvaltare, och det innebär inte att Johan Kellerstam har slutat drömma och förlorat viljan att utvecklas.

Det han inte kan om skridskoslipning är förmodligen inte värt att veta, men han ser sig inte som fullärd.

– Jag försöker hitta olika radier för att spelarna ska bli ännu bättre skridskoåkare. Det är ett intressant område.

Vad har du för drömmar i dag? Är det att din son ska spela i SHL för Djurgården?
– Visst vore det något jag skulle vara stolt över, men jag vet hur tufft det är. Många hockeyintresserade ungdomar slåss om platserna, så man måste ha flyt och får inte bränna ut sig i för tidig ålder. En jättestor dröm är att någon gång få påverka ett omklädningsrum, säger Johan Kellerstam.

Det visar sig att han redan har gjort en ritning på det han kallar ”drömomklädningsrummet”.

– Jag har stoppat in erfarenhet och mycket kunskap och tagit influenser från NHL. Där har de helt andra ekonomiska möjligheter, men det är kul att drömma och dregla. Skissen visar ett nytt och fräscht omklädningsrum, som jag tycker är optimalt.

Vilket är generalfelet i SHL, när det kommer till omklädningsrum?
– Jag har inte varit inne i alla omklädningsrum, men självklart behöver vi större ytor. Titta på hur vårt ”medical team” har det. Läkaren kan inte stänga dörren och prata med en patient. Det finns många grejer att putsa på, och i omklädningsrummet ska man vistas så kort tid som möjligt. Genom åren har våra killar haft problem med huden, utslag och sådana saker. Vi har tittat på luften och tagit tester på bakteriefloran i utrustningen. När killarna kommer in efter en match eller träning är allt genomsurt, och torkningstiden ska vara så snabb som möjlig eftersom det är vid lång torkningstid bakterierna kommer. Det är därför man inte ska vistas så mycket i omklädningsrummet, där bakteriefloran är störst. Den centrala biten är ett civilrum som man utgår ifrån när man ska till gymmet, duschen och ”medical team”. Jag vill att de som kommer efter mig ska få en bra resa och ha en bra arbetsmiljö. Många kollegor har bränt ut sig genom åren.

Har du någon mer dröm?
– Ja, säger han och tystnar för en sekund.

– Jag skulle vilja sluta cirkeln genom att jobba med mina två brorsor i Djurgården. Det är min största dröm.

Text & foto